Filmen börjar med mannens ansikte. Eller: den börjar med händernas rörelser. Händerna cirklar i luften på samma sätt som judiska mödrars händer cirklat runt Shabbatljusen i tusentals år. De för energin tillbaka till källan, jaget centreras och lämnar världen utanför därhän, frigjort från plikter och prestation. Mannen rör sig ut i det tomma rummet. 

Ensam – och inte ensam – dansar han med ett knippe åldrade, torkade och bronshöljda solrosor bundna till sin rygg med två snören. Stjälkarna strävar uppåt (mot Gud?) men de trötta kronbladen faller neråt: bräckliga som pappersklockor vakar de över mannens huvud. Så låter kameran oss se honom bakifrån och stjälkarna följer hans rygg, lår, vader ner mot den öppna golvytan. 

Mannen är klädd i svarta byxor och svart rock, som en gammal chassid. Han sveper ett stycke tyg med HaShirim (Höga Visan) tryckt på hebreiska runt sig, som vore det en tallit. Sedan drar han tyget över sitt fårade ansikte: försvinner in i det uråldriga språket. Mannen andas genom ett munspel vars utdragna toner låter som tonsatt sorg. Så är rummet plötsligt ett snötäckt fält och mannen dansar under en vit himmel. Det skulle kunna vara vartsomhelst i det gamla Europa, före kriget. Kameran ser honom bakifrån igen: han håller vintergrenar i händerna. De torra och döda kvistarna blir en förlängning av den egna, levande kroppen. Ett möte uppstår.